Förtvivlans slav.
(Elynda skriver en form av dagbok. Jag vet inte om den är mental eller fysisk, men den finns. Följande är skrivet precis när vagnen gått sönder på färd mot Silvergården - det vill säga, strax före Silverlajvet.)
Så nu är vi alltså fast i skogen, och vet inte hur länge?
Bah. Just typiskt. Jag som längtar efter Mor, och nu sitter jag här utan att kunna göra någonting alls, bara sitter här. Precis som alla de andra. För vad ska vi nu göra, när vagnen är trasig? Vi kan inte gärna bära all packning till gården. Jaron hade nog vetat vad vi skulle ta oss till, men Jaron är död. Min bror är död, och jag kunde inte göra någonting för att förhindra det.
Jag avskyr det.
Jag ska ta tillbaka honom. Om jag så ska behöva stiga in i dödsriket och slita honom ur Jokums händer, ska jag ta honom tillbaka. För att jag saknar honom. För att vi alla behöver honom. För att Reon sörjer honom så djupt.
Jag tål inte att se honom på det viset. Reon. Han kanske försöker uppföra sig som vanligt, men jag anar att han gör det för vår skull. Jag tror inte han tycker om att behöva ta ansvar för oss allihop - han är.. en aning lättretlig. Mer än vanligt. Inte ens jag lägger mig i lika mycket som jag brukar, det känns inte som att han vill lyssna.
Jag sörjer Jaron, jag också. Men jag vet att jag ska ta honom tillbaka. Vi har Pendeln, och Mödrarnas Råd vet säkert snart hur man använder den. Vi saknar bara Livets Källa, och jag har en aning om var den finns. Jag vet precis var jag ska börja leta, så snart jag får chansen. Jag tänker inte bli stillasittande i vinter. Först och främst ska jag resa omkring och leta innan snön kommer. När så sker, funderar jag på att bo hos Ravenunge en stund, om hon inte har någonting emot det. Hon vet mycket, och mycket mer än hon berättar. Jag önskar att hon ville låta mig träffa de andra i Rådet - de kanske vet någonting hon missat. Jag är ganska övertygad om att hon döljer en hel del för mig.
Mörka moln över himmelen drar
Det regnar så sakteligt ner
Med regnet mina tårar far
Min älskade finns icke mer
Så nu är vi alltså fast i skogen, och vet inte hur länge?
Bah. Just typiskt. Jag som längtar efter Mor, och nu sitter jag här utan att kunna göra någonting alls, bara sitter här. Precis som alla de andra. För vad ska vi nu göra, när vagnen är trasig? Vi kan inte gärna bära all packning till gården. Jaron hade nog vetat vad vi skulle ta oss till, men Jaron är död. Min bror är död, och jag kunde inte göra någonting för att förhindra det.
Jag avskyr det.
Jag ska ta tillbaka honom. Om jag så ska behöva stiga in i dödsriket och slita honom ur Jokums händer, ska jag ta honom tillbaka. För att jag saknar honom. För att vi alla behöver honom. För att Reon sörjer honom så djupt.
Jag tål inte att se honom på det viset. Reon. Han kanske försöker uppföra sig som vanligt, men jag anar att han gör det för vår skull. Jag tror inte han tycker om att behöva ta ansvar för oss allihop - han är.. en aning lättretlig. Mer än vanligt. Inte ens jag lägger mig i lika mycket som jag brukar, det känns inte som att han vill lyssna.
Jag sörjer Jaron, jag också. Men jag vet att jag ska ta honom tillbaka. Vi har Pendeln, och Mödrarnas Råd vet säkert snart hur man använder den. Vi saknar bara Livets Källa, och jag har en aning om var den finns. Jag vet precis var jag ska börja leta, så snart jag får chansen. Jag tänker inte bli stillasittande i vinter. Först och främst ska jag resa omkring och leta innan snön kommer. När så sker, funderar jag på att bo hos Ravenunge en stund, om hon inte har någonting emot det. Hon vet mycket, och mycket mer än hon berättar. Jag önskar att hon ville låta mig träffa de andra i Rådet - de kanske vet någonting hon missat. Jag är ganska övertygad om att hon döljer en hel del för mig.
Mörka moln över himmelen drar
Det regnar så sakteligt ner
Med regnet mina tårar far
Min älskade finns icke mer
posted by Elda at 10:34 AM
3 Comments:
"Och det märks att han inte tycker om det, men samtidigt gör det för att det är hans plikt, och för att han vet att Jaron hade velat det."
Ärligt talat spelar det nog inte så stor roll för Jarons del vem som leder Silvergänget, men att det är hans bror som styr har ju viss psykoligisk effekt på de andra. I första hand skulle han nog vilja att Ryona tog över, eftersom hon är äldre än Reon, och inte riktigt lika snabb i besluten.
Oandra sidan är det Reon som känner till läget bäst, så han skulle ändå få förklara saker hela tiden, så jag antar att Reon är det bästa valet ^^
Jag tänkte försöka tvinga Martin att kommentera också, så kan jag ändra allt som inte stämmer på en gång - jag har inte jättekoll på era roller, vilket kanske märks. :P
Jag fick ett infall och bara skrev massor. Ville helst inte skriva så mycket om någon annan, men jag kände mig lite halvt tvungen.
"Oandra sidan är det Reon som känner till läget bäst, så han skulle ändå få förklara saker hela tiden, så jag antar att Reon är det bästa valet"
Sedan Jarons bortgång har det varigt Reons way or the highway. Nothing personal really, men om man inte tänker följa Reons beslut så kan man ta och lämna följet.
"Jag fick ett infall och bara skrev massor. Ville helst inte skriva så mycket om någon annan, men jag kände mig lite halvt tvungen."
Äsch, det mesta stämmer faktiskt.
Reon värnar fortfarande om sina Silvrar/Kalvarasar/I viss utsträckning även Vildmistlar.
Så han skrattar och sjunger ännu. Pratar gör han också. Han går inte och deppar sönder totalt när hans vänner uppenbarligen behöver någon som är gladlynt i dessa sorgetider. I vissa fall händer det att Reon deppar, men inte så mycket som dom flesta förväntar sig. Han är besatt, och tvivlar på sig själv som ledare, men han är och förblir Reon. ^^
Fint skrivet för övrigt. Jag gillar det! Mer in-dagböcker åt folket! :P
Post a Comment
<< Home