Off: Embla - BT.
Elynda är som sagt en något mognad och utvecklad form av Embla. Här är alltså rollbeskrivningen jag skapade för närmare ett år sedan, till Bistra Tider.
Embla är en lagom livlig liten flickunge, som har klarat sig mer eller mindre ensam i byn under sommaren – med lite hjälp, förstås. Systern och kusinerna längtade hem till Alltida igen, och nog saknar Embla gården och familjen ibland, men hon hade ändå ingen lust att återvända dit. Där är ju så tråkigt…Nej, Navle passar henne bättre på alla vis. Här finns gott om trevliga människor att prata med, spännande varelser av andra raser, pojkar och flickor i hennes egen ålder att umgås med, ett mysigt värdshus där man kan sitta om kvällarna… Och framför allt finns där ingen som vakar över varje steg hon tar.
Ravenunge och Shota, de båda örtakvinnorna, verkar förstås hålla ett öga på henne. Men de försöker aldrig hindra henne från att göra någonting, eller säga åt henne att vara försiktig.
Ravenunge och Shota, det är dem hon vänder sig till. De går att prata med, det är alltid någon av dem som har tid för henne. Och hon brukar hjälpa till litegrann i deras butik ibland. Där finns många fina saker… Sådana saker som Embla så gärna skulle vilja ha själv.
Hennes egen skatt är halsbandet. Hon tycker om halsband, och smycken i allmänhet, men det här är det finaste hon har. Samma halsband som hon hittade i våras, på väg till byn. Men hon vågar fortfarande inte visa det för någon… Hon skulle ju försöka hitta ägaren, men misslyckades – ingen verkade ha tappat just ett sådant halsband. Men hon vill verkligen inte bli av med det nu, hon har fäst sig vid det. Så varje gång hon hör någon nämna ordet "halsband" blir hon på sin vakt.Intriger angående detta halsband önskas.
Embla kan faktiskt läsa. Skrivaren lärde henne vid vårmarknaden. Ibland förstår hon inte riktigt, men då gissar hon – det brukar bli bra. Genom att hjälpa örtakvinnorna har hon lärt sig att räkna bättre också – snart är hon riktigt utbildad.
Om Embla tänkte efter, skulle hon nog inse att hon haft väldigt mycket tur. Hon får bo hos pojkarna som hon lärde känna i början av sommaren. Hon kan gå till örtakvinnorna mo hon har problem. Kort sagt, hon har ingenting särskilt att bekymra sig över. Och det är nog tur det, för det ligger inte för henne att planera i förväg – lika lite som hon tycker om att tänka tillbaka på hur saker hade kunnat bli. Hon lever ett bekymmerslöst liv – nåja, oftast – och bryr inte sin fjortonåriga hjärna med sådana saker. Den har fullt upp med att lära sig och komma ihåg alla sånger som spelas på värdshuset.
Embla är en lagom livlig liten flickunge, som har klarat sig mer eller mindre ensam i byn under sommaren – med lite hjälp, förstås. Systern och kusinerna längtade hem till Alltida igen, och nog saknar Embla gården och familjen ibland, men hon hade ändå ingen lust att återvända dit. Där är ju så tråkigt…Nej, Navle passar henne bättre på alla vis. Här finns gott om trevliga människor att prata med, spännande varelser av andra raser, pojkar och flickor i hennes egen ålder att umgås med, ett mysigt värdshus där man kan sitta om kvällarna… Och framför allt finns där ingen som vakar över varje steg hon tar.
Ravenunge och Shota, de båda örtakvinnorna, verkar förstås hålla ett öga på henne. Men de försöker aldrig hindra henne från att göra någonting, eller säga åt henne att vara försiktig.
Ravenunge och Shota, det är dem hon vänder sig till. De går att prata med, det är alltid någon av dem som har tid för henne. Och hon brukar hjälpa till litegrann i deras butik ibland. Där finns många fina saker… Sådana saker som Embla så gärna skulle vilja ha själv.
Hennes egen skatt är halsbandet. Hon tycker om halsband, och smycken i allmänhet, men det här är det finaste hon har. Samma halsband som hon hittade i våras, på väg till byn. Men hon vågar fortfarande inte visa det för någon… Hon skulle ju försöka hitta ägaren, men misslyckades – ingen verkade ha tappat just ett sådant halsband. Men hon vill verkligen inte bli av med det nu, hon har fäst sig vid det. Så varje gång hon hör någon nämna ordet "halsband" blir hon på sin vakt.Intriger angående detta halsband önskas.
Embla kan faktiskt läsa. Skrivaren lärde henne vid vårmarknaden. Ibland förstår hon inte riktigt, men då gissar hon – det brukar bli bra. Genom att hjälpa örtakvinnorna har hon lärt sig att räkna bättre också – snart är hon riktigt utbildad.
Om Embla tänkte efter, skulle hon nog inse att hon haft väldigt mycket tur. Hon får bo hos pojkarna som hon lärde känna i början av sommaren. Hon kan gå till örtakvinnorna mo hon har problem. Kort sagt, hon har ingenting särskilt att bekymra sig över. Och det är nog tur det, för det ligger inte för henne att planera i förväg – lika lite som hon tycker om att tänka tillbaka på hur saker hade kunnat bli. Hon lever ett bekymmerslöst liv – nåja, oftast – och bryr inte sin fjortonåriga hjärna med sådana saker. Den har fullt upp med att lära sig och komma ihåg alla sånger som spelas på värdshuset.
posted by Elda at 2:27 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home