Via Nova.

..Okej, så jag tänkte inte lajva mer. Men det här verkar bra.
Min plan är att sova på en gräsmatta hela dagarna, och berätta sagor och dricka cider hela nätterna. Det kanske inte verkar så vidare genomtänkt, men det är det, jag lovar! Det är nämligen enligt min erfarenhet det absolut bästa sättet att ta sig igenom ett litet halvseriöst lajv i stil med det här.
Och jag ska spela sagoberättare. :)

Det måste bli bra, liksom. Är det någonting jag kan är det sagor.

Den enda missräkningen so far är att killen jag planerar att åka med heter Adam. Fuck, nu kommer vi bli mobbade igen.

Förtvivlans slav.

(Elynda skriver en form av dagbok. Jag vet inte om den är mental eller fysisk, men den finns. Följande är skrivet precis när vagnen gått sönder på färd mot Silvergården - det vill säga, strax före Silverlajvet.)




Så nu är vi alltså fast i skogen, och vet inte hur länge?
Bah. Just typiskt. Jag som längtar efter Mor, och nu sitter jag här utan att kunna göra någonting alls, bara sitter här. Precis som alla de andra. För vad ska vi nu göra, när vagnen är trasig? Vi kan inte gärna bära all packning till gården. Jaron hade nog vetat vad vi skulle ta oss till, men Jaron är död. Min bror är död, och jag kunde inte göra någonting för att förhindra det.
Jag avskyr det.
Jag ska ta tillbaka honom. Om jag så ska behöva stiga in i dödsriket och slita honom ur Jokums händer, ska jag ta honom tillbaka. För att jag saknar honom. För att vi alla behöver honom. För att Reon sörjer honom så djupt.
Jag tål inte att se honom på det viset. Reon. Han kanske försöker uppföra sig som vanligt, men jag anar att han gör det för vår skull. Jag tror inte han tycker om att behöva ta ansvar för oss allihop - han är.. en aning lättretlig. Mer än vanligt. Inte ens jag lägger mig i lika mycket som jag brukar, det känns inte som att han vill lyssna.
Jag sörjer Jaron, jag också. Men jag vet att jag ska ta honom tillbaka. Vi har Pendeln, och Mödrarnas Råd vet säkert snart hur man använder den. Vi saknar bara Livets Källa, och jag har en aning om var den finns. Jag vet precis var jag ska börja leta, så snart jag får chansen. Jag tänker inte bli stillasittande i vinter. Först och främst ska jag resa omkring och leta innan snön kommer. När så sker, funderar jag på att bo hos Ravenunge en stund, om hon inte har någonting emot det. Hon vet mycket, och mycket mer än hon berättar. Jag önskar att hon ville låta mig träffa de andra i Rådet - de kanske vet någonting hon missat. Jag är ganska övertygad om att hon döljer en hel del för mig.

Mörka moln över himmelen drar
Det regnar så sakteligt ner
Med regnet mina tårar far
Min älskade finns icke mer

Off: Embla - BT.

Elynda är som sagt en något mognad och utvecklad form av Embla. Här är alltså rollbeskrivningen jag skapade för närmare ett år sedan, till Bistra Tider.



Embla är en lagom livlig liten flickunge, som har klarat sig mer eller mindre ensam i byn under sommaren – med lite hjälp, förstås. Systern och kusinerna längtade hem till Alltida igen, och nog saknar Embla gården och familjen ibland, men hon hade ändå ingen lust att återvända dit. Där är ju så tråkigt…Nej, Navle passar henne bättre på alla vis. Här finns gott om trevliga människor att prata med, spännande varelser av andra raser, pojkar och flickor i hennes egen ålder att umgås med, ett mysigt värdshus där man kan sitta om kvällarna… Och framför allt finns där ingen som vakar över varje steg hon tar.
Ravenunge och Shota, de båda örtakvinnorna, verkar förstås hålla ett öga på henne. Men de försöker aldrig hindra henne från att göra någonting, eller säga åt henne att vara försiktig.
Ravenunge och Shota, det är dem hon vänder sig till. De går att prata med, det är alltid någon av dem som har tid för henne. Och hon brukar hjälpa till litegrann i deras butik ibland. Där finns många fina saker… Sådana saker som Embla så gärna skulle vilja ha själv.
Hennes egen skatt är halsbandet. Hon tycker om halsband, och smycken i allmänhet, men det här är det finaste hon har. Samma halsband som hon hittade i våras, på väg till byn. Men hon vågar fortfarande inte visa det för någon… Hon skulle ju försöka hitta ägaren, men misslyckades – ingen verkade ha tappat just ett sådant halsband. Men hon vill verkligen inte bli av med det nu, hon har fäst sig vid det. Så varje gång hon hör någon nämna ordet "halsband" blir hon på sin vakt.Intriger angående detta halsband önskas.
Embla kan faktiskt läsa. Skrivaren lärde henne vid vårmarknaden. Ibland förstår hon inte riktigt, men då gissar hon – det brukar bli bra. Genom att hjälpa örtakvinnorna har hon lärt sig att räkna bättre också – snart är hon riktigt utbildad.
Om Embla tänkte efter, skulle hon nog inse att hon haft väldigt mycket tur. Hon får bo hos pojkarna som hon lärde känna i början av sommaren. Hon kan gå till örtakvinnorna mo hon har problem. Kort sagt, hon har ingenting särskilt att bekymra sig över. Och det är nog tur det, för det ligger inte för henne att planera i förväg – lika lite som hon tycker om att tänka tillbaka på hur saker hade kunnat bli. Hon lever ett bekymmerslöst liv – nåja, oftast – och bryr inte sin fjortonåriga hjärna med sådana saker. Den har fullt upp med att lära sig och komma ihåg alla sånger som spelas på värdshuset.

Off: Embla - Å/AS.

Eftersom Elynda trots allt är Embla, fast något år senare, och jag dessutom har en hel blogg att fylla upp här, tänkte jag publicera mina gamla rollbeskrivningar från Återkomsten/Alvernas Sång och Bistra Tider. Kanhända är de till någon glädje - om inte annat kan ni skratta åt hur dåligt jag skrev för ett och ett halvt respektive ett år sedan.



Embla Edvinsdotter. Det är mitt namn. Jag räknar mig själv som en fjortonåring vid det här laget, även om ingen verkar komma ihåg exakt vilken dag jag är född. En ganska rastlös flicka har jag fått höra att jag är. Dessutom kallar de mig livlig, slarvig, och säger att jag för länge sedan skulle ha råkat illa ut om det inte var för syster min, Emme, och Alva, min kusin.
De två är mina bästa, och enda, kamrater. Jag tror att Alva är ungefär lika gammal som jag, och jag vet att Emme är ungefär ett år yngre. Emme har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas, och vi har ett band som jag nog aldrig kan få till någon annan. Alva har jag inte känt lika länge, hon och Yde kom ju med sin mor hit till gården när jag var runt sex år gammal. Men trots det står jag nästan närmare Alva nu. Emme har glidit ifrån oss andra två lite grann. Men mor säger att det bara är väntat, så pass olika som vi är.
Nåja, den här texten skulle väl ändå handla om mig? Jag kan återkomma till de andra senare, om det behövs.
Jag är som sagt rastlös av mig, och har massor av energi. Jag måste alltid ha någonting att göra. Ofta springer jag omkring överallt och pratar och skrattar med allt och alla, även om en del blir sura på mig ibland och tycker att jag är irriterande. Jag har egentligen ingenting emot stillasittande arbete heller, så länge jag har valt det själv. Jag gillar att bestämma över mig själv och mitt liv, och jag avskyr när folk försöker befalla mig att göra saker. Många gånger har det hänt att jag gått emot en befallning som jag vet är förnuftig, bara för att det är en befallning. Vill man få mig att göra något är det bättre att be mig om det – då gör jag det oftast. Men jag förväntar mig också att den som ber mig om något ska acceptera mitt svar, även om jag säger nej. Om de inte gjorde det skulle de ju lika gärna kunna befalla mig, eller hur?
Om jag får en idé jag gillar, vilket händer ganska ofta, brinner jag verkligen för det – ett tag. Men den elden brinner nästan aldrig särskilt länge. Det gör att jag har många oavslutade projekt - vissa som jag tar upp igen med några månaders mellanrum, och andra som jag aldrig gör färdigt. Både mor och Sigrid, min äldre syster, blir ofta arga och irriterade på mig. De är båda två lugna och ordentliga, och vill väl att jag ska vara likadan. Men jag vill inte leva ett sådant liv, och det tänker jag inte heller göra om det går att undvika. Ett annat problem med mina snabbt skiftande intressen är att jag aldrig lär mig någonting ordentligt. Men jag kan lite grann om det mesta, och jag har i alla fall roligt.
Jag är oerhört förtjust i smycken, även om jag inte äger många själv. De behöver inte vara stora och pråliga, lika ofta är det små, enkla saker jag fastnar för och kan beundra länge. Mitt halsband bär jag alltid på mig, för att kunna hämta kraft ifrån det. Egentligen finns det väl ingen kraft i det alls, det är nog bara som jag inbillar mig, men i trängda lägen söker sig min hand ofta upp emot halsen – ja, det gör den ju förstås annars också...
Jag är väldigt stolt över mitt hår, även om det kanske inte är något speciellt med det, och den som hotar att röra det får nästan förvänta sig ett slag eller en spark. Jag har dåligt tålamod och dålig självdisciplin, och det är förmodligen en bidragande orsak till att jag är så pass aggressiv som jag är – jag slåss hellre med nävar och naglar än med ord.
Och så tycker jag om att sjunga. Fast inte ensam inför en stor publik. Nej, ska jag sjunga vill jag helst göra det när ingen annan hör, eller tillsammans med andra som sjunger. Jag och Yde sjunger tillsammans ibland, det tycker jag om.

Off: Karaktärsmall.

Vi börjar med den där fina karaktärsmallen som alla använt på forumet. Notera att det här skrevs innan Drakgrottan, och att saker sålunda har förändrats. Elynda tycks längre inte alls så oskuldsfull och gladlynt - det är svårt att tro alla om gott när en demon just hämtat ner ens äldste bror till dödsriket.


Visualisation.

Namn: Embla Edvinsdotter / Elynda Jorzaksdotter Silver
Namnets betydelse: Finnes ej.
Smeknamn: Lillan, Lillasyster.
Betydelser: Yngst i familjen - oavsett vilken av dem man menar.
Ålder: Femton.
Kön: Flickunge.
Ras: Människa.
Yrke: Byjänta. Typ.
Hårfärg: Ganska mörkbrunt på vintern, något ljusare sommartid.
Frisyr: Lagom långt, lagom lockigt, utsläppt eller flätat.
Ögonfärg: Någonting blågrönaktigt.
Kroppsbyggnad: Resestorlek. Inte tjock, mera... kompakt.
Längd: Närmare 1.70.
Vikt: Lite över 60.
Anletsdrag: (Anletsdrag? Ska -jag- beskriva anletsdrag? Jag är sämst på sådant. Någon annan får beskriva mig. Eller så kan alla få varsitt foto istället.)
Skenbar ålder / hur gammal ser han/hon ut: Runt femton. Ibland äldre, ibland yngre, mycket beroende på uppförande.
Vanligast klädsel: Vit fluffig blus, i övrigt färgglatt. Färg är bra.
Vanligast utrustning: Halsband. En läderpung med bra-att-ha-saker; en fin sten, några band till håret, ett par mynt kanske.
Eventuellt favoritvapen: Vapen? Vad skulle hon med dem till?
Hållning: Rak när hon står upp, men sitter ofta ganska hopsjunken.
Röst: Välanvänd. Ganska ljus. Går -nästan- att sjunga med.
Särskilda kännetecken: Liten. Studsig.

Bakgrundshistoria.

Födelseort: Silvergården.
Uppväxtmiljö: Något år hos silvrarna, men det mesta hon minns från Alltida gård. En liten gård bara, där hon bodde med familjen och kusinerna och trivdes ganska bra, ställde till med allehanda ofog för de äldre familjemedlemmarna samt blev rastlös och vandrade iväg till Navle.
Speciella händelser under barndomen: Där finns en del att nämna, ja. Se annan bloggpost.
Barndomsvänner kvar: Familjen hemma på Alltida, framför allt systern Emme.
Börd / social ställning: Högre Överklass.
Familj: På Silversidan mamma Rynn, pappa Jorzac, syskonen Jaron, Reon, Ryona, Leon och Ceron samt en massa fastrar, farbröder och kusiner. På Alltida mor Hilda, far Edvin, syskonen Elias, Sigrid, Emme, Lillan (som nu måste börja kallas vid sitt riktiga namn, Myra), minstingen Enok samt kusinerna Alva och Yde.
Gift? Barn?: Inte än på några år.
Vad familjen tycker om personen och hans eventuella sysselsättning/yrke: Hos Silvrarna är jag än så länge mest den sedan länge försvunna dottern, i alla fall för de vuxna. Syskonen verkar en aning tveksamma fortfarande, men jag tror att de tycker om mig. De på Alltida saknar mig nog en del, de ser ju inte så mycket av mig. Men jag gissar att mor och Sigrid tycker om att det blivit lite lugnare därhemma.
Vad personen tycker om familjen: På Alltida är de snälla, men lite tråkiga. Jag saknar Elias sagor, dock. Silvrarna verkar trevliga, det tyckte jag ju redan förut. Men jag känner dem fortfarande inte riktigt.
Vem i familjen som stod honom/henne närmast: Min syster Emme. Men inte nu längre.
Speciellt med familjen: Silversläktens blod blandades med drakblod för några generationer sedan, så alla på gården som är födda Silver är drakättlingar. Vilket innebär att Elynda är drakättling. I övrigt brås hon dock mer på sin mor Rynn, som var en äventyrlig Kalvaras. Personens utbildning: Ingen ordentlig. Hon har lärt sig det vanliga på Alltida - sömnad, ta hand om djuren och jorden, laga mat... Och så vidare. Dessutom har hon sedan hon kom till Navle lärt sig att läsa lite halvt, och att servera stormästare.
Tidigare yrken (varför?): Yrken? Hon är för liten för att ha haft ett riktigt yrke.
Speciella händelser under personens liv: En hel del, se andra bloggposter.
Något personen gjort som han/hon är stolt/skäms över: Ganska stolt över att fått servera greve Blodstål och Stormästaren vid förra marknaden. Skäms en aning över att ha lämnat Alltida, men ångrar det inte.
Första eller mest minnesvärda kärlekshistoria: *host* Nu ska vi inte gå in på detaljer. Kärlekshistorier har det funnits några stycken, men det var ingenting speciellt med någon av dem. Egentligen.

Mentala delen.

Religion i familjen och personens eventuella religion: Silverfamiljen är drakdyrkare. Alltidaborna tror att Lillvätten på höloftet ska ge dem en god skörd.
Personens kortsiktiga mål: Ha roligt, äta kakor, lära känna sina syskon ordentligt och kanske följa med Reon på något äventyr.
Personens långsiktiga mål: Embla har aldrig varit bra på att tänka långsiktigt. Men någon gång kanske man skulle gifta sig...
Underliga vanor: Studsar. Plockar blommor om där finns några. Är för naiv för att vara rädd för någon - tills de kommer för nära. Då gömmer hon sig. Försvinner ibland, men brukar i allmänhet dyka upp igen förr eller senare.
Vanligast humör: Idel solsken, kakor, blommor och studs. Och massor med prat.
Personens största svagheter: Rejält blåögd och oskuldsfull i vissa lägen. Liten. Inte vidare respektingivande. Fåfäng.
Personens största styrkor: Ganska stark. Envis. Kan avfärda allt med ett skratt.
Hobbies: Blomsterplockning, hårflätande och -kammande, göra ingentingande, kakätande, lagom vackertsjungande.
Vad personen fruktar: Är i allmänhet inte klyftig nog att frukta saker förrän de är alldeles inpå henne... Men då är hon rädd för vapen, vitansikten, såna där svarta med vitt hår, svarta fula saker, såna som ser elaka ut, och lite annat i den stilen.
Vad personen ogillar: Ha tråkigt, bli tvingad till saker, frysa.
Vad personen älskar: Att göra det som faller henne in för stunden, sjunga, kramas.
Personens politiska åsikter: De finns inte. Det är inte som att hon någonsin brytt sig om att ens ta reda på vad "politik" betyder.
Hur personen hanterar ilska: Skriker, slår och sparkar på närmaste sak som inte går sönder av det. Surar en stund.
Hur personen hanterar glädje: Skrattar, ler, studsar, kramar på alla i närheten.
Hur personen hanterar sorg: Gömmer sig i ett hörn och sitter där tyst, medans tårarna rinner.
Vad som krävs för att personen skall gripa till våld: Inte mycket. Men hon gör inte nämnvärd skada, så det spelar ingen större roll.
Quirks (principer och envetna vanor): Varje morgon skall hår redas ut, om så hälften slits loss, och halsband tas på innan man gör någonting annat. Kramar skall utdelas och mottagas så ofta som möjligt.
Syn på sex: Det.. Verkar mest läskigt. Lite spännande, dock.
Vad personen helst skulle vilja förändra i/med sitt liv: Hon trivs ganska bra med det, och har därför inte tänkt så mycket på den saken. Få sig en bättre sångröst, kanske, om det räknas?
Hur personen motiverar sig: Genom att bestämma sig för saker. Har hon väl bestämt sig, gör hon det hon ska, även om hon kan gnälla en del under tiden.
Hur personen ser på sig själv: "Jag är ganska liten, och jag pratar mycket, och jag kramas... Äh, det här var tråkigt att tänka på. Jag hittar någon att prata med istället."
Hur personen tror att andra ser på honom/henne: Se kommentar ovan. Embla är ingen djup, reflekterande person. Men hon utgår från att alla tycker om henne.
Hur personen önskar att andra såg på honom/henne: Ehm.. Ja, som sagt. Alla tycker om henne.
Första intrycket av personen: En liten färgglad sak kommer flygande mot dig. Du hör en röst. "Hej, vad heter du? Vad gör du? Får jag se?"
Personens mentala hälsa: Den överlever.
Favoritkommentarer: "Tråk." "Titta, hoppripa!" "Ååh, vilken söt."
Det mest pinsamma som skulle kunna hända personen: Det vore illa om hon hade sönder någonting som inte var hennes. Framför allt om det var någonting fint. Och om ägaren blev sur och började skrika. Det skulle mycket väl kunna hända, hon är en aning klumpig.
Generellt uppträdande: Flörtigt, även om hon inte alltid själv är medveten om det. För henne är det en självklarhet att le och kramas, och att gömma sig under andras mantlar när hon fryser.
Bra/dåliga karaktärsdrag: Überaktiv med jämna mellanrum, vilket kan vara irriterande. Pratsam när hon själv tagit initiativet, men om någon överraskar henne blir hon lätt blyg.
Huvudpersonens mest framträdande känslomässiga egenskaper: Mycket empatisk. Stolt, på sitt eget vis.
Vad som gör personen glad/lycklig: När andra är glada för hennes skull. När hon tydligt märker att andra tycker om henne.
Vad som gör personen ledsen/missnöjd: Tråkiga folk, folk som inte pratar med henne, folk som ogillar henne.
Favoritfärg: Rött.